Tre månader efter andra världskrigets slut, i augusti 1945, reser den polske översten Stefan Sielski och hans bror, f.d. Auschwitzfången Michael, till den av Röda armén ockuperade tyska ön Wollin. Bröderna är medlemmar i en militärstyrka som utgör beskydd åt den polska delegationen som ska ta över administrationen av ön från Röda Armén. Det råder en orolig stämning bland öns tyska befolkning som inser att så fort polackerna har tagit över så kommer öns samtliga invånare att deporteras till den sovjetiska ockupationszonen (som senare blir Östtyskland). Förhandlingarna mellan polacker och ryssar dröjer och under tiden rör sig bröderna ute bland den tyska befolkningen och gör diverse bytesaffärer.
En kväll blir bröderna Sielski stoppade av en äldre man som visar sig vara en tysk präst som flytt till ön redan i mars 1945 när den ryska armen avancerade genom Pommern. Prästen vädjar om hjälp åt en vän som gömt sig undan den ryska säkerhetstjänsten. Säkerhetstjänsten är på jakt efter medlemmar av Gestapo, SS och NSDAP och prästen förklarar att även om hans vän har arbetat åt SS under hela kriget, var han endast en betydelselös chaufför som under hot om repressalier mot hans familj påtvingats arbetet. Dessutom hjälpte han flera motståndsmän. Prästen lockar samtidigt bröderna genom att berätta att vännen har information om en underjordisk bunker som SS upprättade för att gömma konst, antikviteter och dokument i när fronten närmade sig i mars 1945. Prästens vän, den snart trettioårige Otto Wegner, är nu beredd att leda bröderna till gömstället. I gengäld vill han ha hjälp att lämna ön för att kunna återförenas med sin hustru Emma och deras fyraåriga dotter då familjen skildes åt när fronten passerade och Otto sårades.
De lyckas smuggla Otto från ön och under resan i Stefans militärjeep berättar Otto om sin oro och längtan efter hustrun och dottern. De hör honom beskriva hans desperata försök att hitta dem bland alla tyska flyktingar som hamnat på Wollin när ön först blev omringad och sedan ockuperad av Röda armén. Otto är hoppfull, för hittar han inte sin familj på gården så tror han att de har lyckats ta sig till ett ställe i södra Tyskland. Efter viss tvekan berättar han vidare att hustrun faktiskt kunde räkna med hjälp av mannen som sköt honom. Han var tydligen förälskad i Ottos fru och skulle säkert göra allt för att sätta henne och barnet i säkerhet när han lyckats undanröja hennes make. Detta var det resonemang som hållit Ottos hopp vid liv medan han befunnit sig isolerad på Wollin från mars till augusti 1945.
Resan till gården får dock en tragisk upplösning då hela byggnaden är nedbränd när de kommer fram. Utanför hittar de kvarlevor av ett barn och en kvinna. Kropparna är omöjliga att känna igen då de legat blottade i sommarvärmen och blivit skadade av insekter och djur, men de tror att det är Ottos hustru och dotter. Otto känner igen hustruns kavaj och i en av fickorna hittar han även en liten portmonnä med flera dokument, bland annat hennes tyska id-kort, ett så kallat ausweis. Otto får ett sammanbrott och försöker begå självmord.
Otto bor en tid hos bröderna och vid flera tillfällen besöker han sin nedbrända gård för att plocka med sig dokument och foton. Han hittar också Emmas dagböcker som verkar ha klarat sig och hans självmordstankar ersätts av ett hämndbegär som börjar gro. Det växer sig allt starkare inom honom och snart är han redo att ge sig i väg på jakt efter den man som mördat hans familj.
Mannen han tror har dödat Emma och barnet tros vara samme man som såg till att Otto sårades och skiljdes från dem i samma stund som de skulle fly undan fronten, nämligen Klaus Möller. Möller är en högt uppsatt medlem av SS, tillika Ottos förre chef, som under en längre tid också uppvaktat och gjort närmanden mot hans hustru.
Sex månader efter att Otto återvände till gården och fann sin familj dödad, smugglas han ut ur Polen med Stefans hjälp och tar sig till Bremen. Han har då fått med sig identitetshandlingar som tillhört en tysk man som dödades i Köslin.
Historien slutar dock inte här utan får en fortsättning en decemberkväll år 1969 när en man knackar på dörren till familjen Sielskis hus i Köslin. Det är samma hus som familjen bott i sedan 1945 och mannen visar sig vara Otto Wegner, den man som Michael och Stefan hjälpt fly till väst tjugofyra år tidigare.
Ottos besök har att göra med hans tillhörigheter som blivit kvarlämnade i huset 1946 och som han nu hoppas få återse. Michael är vid tillfället bortrest men Otto får hjälp av resten av familjen och föremålen, bland annat hans gamla foton och hustruns dagbok, hittas på vinden.
Otto fortsätter att besöka familjen och medan han går igenom sin hustrus dagböcker och övriga kvarlämnade dokument så passar Michaels svärmor Antonina på att dokumentera hans dramatiska öde. Ottos berättar om åren före och under kriget samt vad som hände under hans tretton år långa sökande efter sin familjs mördare, en jakt som kulminerade i en mycket oväntad konfrontation som än en gång vände upp och ner på hans liv.
Han berättar också om sina kontakter med motståndsmän mot nazisterna och om olika händelser dessa varit med om. En av dessa är ”Aktion Schwedenmöbeln” då man räddade ett antal judar så att de kunde fly till Sverige. I denna aktion agerade Otto ”på fältet” tillsammans med bland andra Walther Sommerlath. Otto berättar att de visste att om de greps skulle de avrättas men de var inte rädda. Walther var dock orolig för vad som då skulle hända hans lilla dotter. Den dottern är i dag Sveriges drottning. Antonina skriver ner hela historien och hon använder även Emmas dagbok och övriga dokument som Otto lämnat kvar för att kunna fylla i de luckor som finns i hans berättelse. Då Otto var vid fronten blir Emmas dagboksanteckningar språkrör för vad som skedde på gården under hela kriget.