”Det stod en gång ett stort slag och väldig jämmer följde. Son stod mot fader i en maktkamp på liv och död. Man skrev det Herrens år 986 – långt bortom de nutida minnenas gräns. Blekta handskrifter vittnar om vad som hände – i jorden dolda föremål berättar också sin historia för de som kan hitta och tolka dem.
Det var en gång ett barns nyfikenhet som öppnade minnenas magasin. Leriga händer grep guldtvinnade föremål. Våren 1841 väckte den gömda, glimmande metallen fasa och förvåning.
För inte så länge sedan rullade ryska stridsvagnar in över norra Polen. Våld, mord och lidande följde i larvfötternas spår – men 1945 klämtade samtidigt dödsklockan för nazismens terror. Stor var förvåningen då en mager man från Auschwitz kröp upp ur en stenmurad skattkammare.
Det var en gång för inte så länge sedan en flicka som visade upp en guldplatta för en förvånad lärare i en skola i skånska Oxie. Man skrev våren 2014 och historien om en stor vikingakung skulle för alltid förändras.
Vad är historia? En samling av dåtida händelser vilka genom slumpens nyckfullhet har sparats till eftervärlden – händelser som om de sätts ihop kan berätta en sammanhängande historia. Ibland blir detta hopplock av små episoder till närmast osannolika historier. Detta är den otroliga, till synes osannolika men också sanna berättelsen om ett av den moderna vikingaforskningens största fynd!”
Så inleder jag min och Tomas Sielskis kommande bok ”Vikingakungens guld. Om vikingatiden och upptäckten av Harald Blåtands grav.”
Tack vare en prästs dagbok har vi unika uppgifter om hur man år 1841 på platsen för en medeltida kyrkoruin i Wiejkowo i norra Polen fann en grav med en skatt så ofantlig att den väckte djup förundran. Graven innehöll världens största kända skatt av vikingatida guldföremål. Vad vi nu vet är har det varit minst ca 4,6 kg guldsmycken i graven och därtill flera kilo silvermynt och åtskilliga silversmycken.
Kyrkan i Wiejkowo. Foto: Jacek Bochnak.
Låt mig få återge ytterligare ett litet avsnitt ur vår bok. Prästen i Wiejkowo är själv närvarande när en 11 år gammal pojke kommer in och stör ett sammanträde. Han har precis hittat graven och har med sig några guldsmycken. Man rusar till platsen och prästen berättar i sin dagbok:
”När vi kom ner hamnade våra stövlar djupt nere i gyttjan och vi hade svårt att röra oss mot den hörna som barnen pekade mot. Precis där stenarna har fallit kunde man se ett svart, mörkt hål som bara ett barn skulle kunna krypa in i. Det tog inte långt tid innan några män breddade hålet genom att plocka ut först ett lager av stenblock och sen ett annat som fanns under. Detta lager verkade mycket äldre. Då hålet blev större förstod vi att det undre lagret av stenarna dolde en smal gång som pekade rakt fram och när vi belyste den med våra lyktor så uppenbarade sig en brant stentrappa bara en bit längre ner. Lille Heinrich berättade att trappan ledde ner till en liten kammare med ett ovalt tak och att det var där som han hittade guldföremålen. En av männen kröp in och sen ville fler följa efter honom men han ropade nästan direkt att det ovala utrymmet var så litet att det bara var två män som skulle få plats där inne. Dessutom var det vattendränkt och luften inuti luktade förfärligt så ingen vågade sätta sina fötter i vattnet som mest påminde om en svartsoppa tillagad på ruttna växter och inälvor.
Jag var bland de sista som fick se rummet och då kunde jag konstatera att det rörde sig om en liten kammare byggd av obearbetade stenar av olika storlekar. Det var en mycket primitiv konstruktion men skenet bedrog för den var, trots sin enkelhet, oerhört solid. Denna konstruktion uppfattade jag som mycket äldre än fundamentet från 1120-talet som var byggt av bearbetade jämna block. Förbrända träbitar, som hittades senare när rensningsarbetet fortsatte, tydde dessutom på att det en gång stod en träbyggnad på denna plats och att denna troligen förstörts i brand. ….
När väl alla, en efter en, kröp in genom gången och fick se kammaren med egna ögon återstod bara frågan kring vem som skulle kasta sig ner i det smutsiga och illaluktande vattnet för att kontrollera om det möjligen fanns fler värdefulla föremål liggandes på botten. Ingen var faktiskt beredd att offra sig och till sist så blev det vår lille Heinrich som återigen fick kasta sig i det äckliga vattnet. Han var varken rädd för eller äcklad av det illaluktande slammet. En efter en plockade Heinrich guldsmycke efter guldsmycke, flera hundra småmynt, silverstavar och guldtråd. Till allas stora förvåning bärgade han även en silverbägare och ett guldhölje efter ett krucifix. Höljet var rikt dekorerat med färjade stenar och hade latinsk bibeltext på sidan.”
Detta är endast en mycket liten del av den otroliga berättelsen om Harald Blåtands återfunna grav som Tomas Sielski och jag förhoppningsvis snart i bokform kommer att ge ut.