Historia baseras på kunskap hämtade från bevarat äldre källmaterial. Detta kan t.ex. vara fynd som arkeologer grävt fram men också material hämtat från våra många offentliga arkiv. Men det kan också komma från privata personers undangömda saker – saker av mera personligt affektionsvärde som man inte velat göra sig av med. Ofta, till skillnad från de offentliga samlingarna, kan sådant aldrig tidigare granskat historiskt material plötsligt ge en helt ny och personligt präglad inblick i delar av vår historia. Denna introduktion handlar om just ett sådant, tills nyligen helt okänt material. Vi har valt att kalla det för ”Wiejkowofynden”.

Maja Sielski och Sven Rosborn den 19 nov 2014.

Det hela tar sin början kvällen den 19 november 2014. Vad jag då inte visste var att denna kvällshändelse skulle bli inledningen till det mest omtumlande forskningsarbetet i mitt tidigare, då 44-åriga arbetsliv som museichef på Malmö museer och senare som forskningschef på Fotevikens museum. Denna kväll steg två för mig helt okända personer in i min hustrus och mitt hem i Malmö. Tomas Sielski hade med sig sin då 11-åriga dotter Maja. Att Maja följde med den kvällen var helt naturligt, det var nämligen hon som hittat det föremål som de ville visa upp. På mitt vardagsrumsbord placerades ett gyllene föremål, en rund metallplatta på 4,5 cm i diameter. Senare har Tomas berättat att min reaktion när jag fick se den glänsande metallen var helt överväldigande. Via mejl och via diskussioner på sociala medier hade jag fått en viss information, men detta överträffade allt som skrivits. Olika forskare hade nämligen, utan att ha sett föremålet annat än på bild, tvärsäkert förklarat att detta inte var något historiskt föremål och att det var frågan om ett sentida, präglat mynt.

Så fel de haft. Guldplattan var gjuten, inte präglad. För mig tog det bara en kort stund att konstatera detta. Som tidigare chef på Malmö museer för bl.a. en av landets större mynt- och medaljsamlingar var jag knappast någon novis i ämnet. Den upphöjda texten på plattan hade håligheter under vissa bokstäver, något som aldrig kan förekomma vid prägling, dvs. stämpling, av ett mynt. Detta föremål var endast tillverkat i ett exemplar i en så kallad förlorad gjutform. Att texten sedan omtalade den i historien välkände danske vikingakungen Harald Gormsson (Blåtand) var det som var mest omskakande. Hur hade Tomas fått tag i denna guldplatta?

Nu startade ett intensivt efterforskningsarbete. Resultatet av detta har lett fram till vetskapen om att denna guldplatta lagts ner i Harald Blåtands grav strax efter hans död ca 986. Kungen dog efter att ha blivit sårad i strid mot sin son Sven Tveskägg. Han hade av sina soldater tagits till Jumne, våra dagars Wolin i norra Polen, och här hade han avlidit. Jag ska här inte gå närmare in på historien bakom Harald Blåtand utan i stället berätta om varför Tomas Sielski hade detta unika historiska föremål hemma hos sig.

Tomas var innan vårt möte tämligen ointresserad av historia och om den skandinaviska vikingatiden hade han endast mycket lite kunskap. Den 19 november 2014 ändrades allt detta. Som forskare bombarderade jag honom med frågor och han startade nu ett stort efterforskningsarbete. I telefonsamtal och möten oss emellan berättade han om sin farmor som avlidit i Malmö 2014 och som varit en notorisk samlare av personliga saker. Familjen kom till Sverige från Polen på 1980-talet och med sig hade farmodern hundratals större lådor med saker. Efter farmoderns död hade Tomas fått ta hand om dessa men endast stuvat in lådorna i hyrda magasin utan att ta del av innehållet. Vad Tomas inte visste var att det i farmoderns samlingar också fanns otroligt stora mängder med brev, foton och handlingar från 1940-talet fram till 1960-talet. Dessa dokument låg nerlagda i stor oordning i de många lådorna.

På min inrådan började man därför att grovsortera i detta stora material. Ibland blev det till ett rent detektivarbete – mängder med lösa sidor ur långa brev kunde på detta sätt sammanfogas. Innehållet i åtskilliga dokument var häpnadsväckande. På grund av mängden material har ännu inte i skrivande stund, september 2019, långt ifrån alla dokument undersökts. Tack vare det då upphittade materialet kunde jag emellertid redan i slutet av 2014 sammanställa en rapport om Harald Blåtands grav, en grav som vi genom uppgifterna i breven lokaliserat till byn Wiejkowo, fyra kilometer utanför Wolin.

Men det är inte bara helt nytt material om vikingatiden som plötsligt dykt upp. Tack vare den lokale prästen som verkade i området på 1930- och 40-talet och en man vid namn Otto Wegner, som arbetade åt SS, har vi i dag också unika uppgifter som härrör från de hemska krigsåren under andra världskriget. Uppgifter kommer dels från prästens arkiv, dels från Otto Wegners vittnesmål och hans hustrus dagbok. Otto hade precis före krigets utbrott blivit tvångsrekryterad som chaufför till en hög SS-man. Han hade dessutom kontakter bland motståndare till Hitlerregimen och utförde även uppdrag åt den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. Förbluffad läste vi nu om händelser där en del inte varit kända tidigare. Vi började nu också att granska denna del av historien och direkta fakta som vi hittade i materialet ledde in oss på spåret av en oerhört dramatisk vittnesskildring där en av personerna som omtalas och som Otto personligen kände visade sig vara Sveriges drottnings far, Walther Sommerlath.

Jag heter Sven Rosborn – är museiman och forskare med skandinavisk vikingatid och medeltid som mitt huvudsakliga ämnesområde. Ni hittar mitt CV här (klicka och scrolla sedan ner):

https://www.academia.edu/41063377/Sven_Rosborns_CV
Sven Rosborn, Malmö 2019-09-09